Mån 25 sep / År 41 / Nr 3 2023

Tuffa svaveldirektiv pressar sjöfarten – men skymtar ljus i slutet av tunneln?

En av de största utmaningarna genom tiderna för svensk sjöfart är onekligen EU:s nya svaveldirektiv i det så kallade SECA-området (Östersjön, Nordsjön och Engelska kanalen) som träder i kraft den 1 januari 2015. Syftet med direktivet är att dramatiskt minska svavelutsläppen och därmed förbättra miljön i området, men många står nu kritiska till hur det hela ska genomföras.

Direktivet ska bidra till lägre miljöpåverkan genom att reglera svavelutsläppen. Därför måste alla som trafikerar området köra med en maxhalt på 0,1 procent svavel i bränslet från och med 1 januari 2015. Samtidigt fortsätter resten av världen att köra på 3,5 procent, och detta är något som många inom sjönäringen nu ställer sig frågande till.
Det finns en rad alternativ för hur man kan handskas med det nya läget. Samtliga medför merkostnader för rederierna och i förlängningen alla som är beroende av transporter över havet.

Ett alternativ är att använda teknik som renar emissionerna ombord innan de släpps ut, men då krävs initiala investeringar i ny reningsteknik som många fartyg helt enkelt inte är byggda för. Många kommer att tvingas byta bränsle och köra på ett betydligt dyrare alternativ med marin diesel, som förvisso genererar färre utsläpp men som utan tvekan trissar upp slutpriset per fraktenhet. Ett annat alternativ är att konvertera till andra typer av bränslen som metanol eller LNG, men även här blir det fråga om en kostnadsökning samt ytterligare en utmaning i att många fartyg inte kan eller inte blir lönsamma att konverteras.

Det handlar till syvende och sist om att identifiera och jämföra miljövinsten med den faktiskta kostnaden för samhället, en kostnad som borde vara jämnt fördelad för att inte hota att slå ut en hel industri. Den svenska sjöfarten hotas redan idag av tunga riktlinjer, en kostnadsökning är knappast gynnsam i dagsläget precis som många inom sjönäringen redan påpekat.

Klimatproblemen ser inga geografiska gränser, vilket innebär att varje nation har sitt ansvar. Det är knappast hållbart i längden att förbjuda eller stoppa någon form av resor eller hämma något specifikt transportslag. Tanken är god när det gäller att integrera mer miljövänliga alternativ – men inte om det sker på bekostnad av en viss industri i ett geografiskt begränsat område. Då kan effekten bli en annan den som var tänkt från början.

Maria Lind
Redaktör